LAS VEGAS-SKELLEFTEÅ. Oscar Lindberg är ett högavlönat NHL-proffs i Vegas Golden Knights.
Johan Lindberg betalar tusentals kronor för att få spela i division 2 med Clemensnäs.
Vem av tvillingarna har roligast med sin ishockey?
Sportbladet åkte till Nevada och Västerbotten för att ställa en fråga.
Johan Lindberg har lånat sin fars bil och parkerar den intill en liten park i Morö Backe, en stadsdel i Skellefteås nordöstra delar. Han öppnar förardörren, kliver ur och går mot en grusplan som framkallar fler minnesbilder än ett fotoalbum.
Ögonen och munnen ler ikapp när han tänker tillbaka på sin barndom.
– Här var det en isbana när vi var små. Vi spelade i princip varje kväll och höll på tills lamporna släcktes. Det fanns ingen sarg, så vi byggde upp en vall av snö. Sedan turades vi om att stå, göra mål och håna varandra. En granne var intresserad och brukade också vara med, men då skulle alltid Oscar och jag vara i samma lag. Det var kul.
Johan, tvillingbrorsan Oscar och storasyster Amanda växte upp ett handledsskott härifrån, i ett av kedjehusen vid Allvädersgränd. Pappa Christian jobbade på ett it-företag, mamma Katarina på en resebyrå.
Som de flesta tvillingpar umgicks Johan och Oscar dygnet runt. I vardagen, i skolan och inte minst inom idrotten. Christian spelade ishockey i Kågedalens AIF och fick sina söner att brinna för samma sport. Han blev deras pojklagstränare i Skellefteå AIK och tillsammans med morfar Berndt snickrade han ihop två bås för ombyte, kompletta med namnskyltar och krokar, i familjens garage.
Johan plockar fram mobiltelefonen och visar en bild på furubåsen där de bytte om inför de evighetslånga matcherna på grusplanen där han nu står. Johan och Oscar, Oscar och Johan. Tvillingarna är sju–åtta år och poserar framför kameran i sina Montreal-handskar, hockeybyxor från Tackla och Skellefteå AIK:s svartgula tröjor.
De tävlade tydligen i allt och det gav resultat, inte minst på rinkarna runt om i Västerbotten. Även i matcher mot äldre pojklagsspelare kunde de dominera, tvillingarna Lindberg.
– Det är klart att vi hjälpte varandra att utvecklas. Vi tävlade i allt och nog drog man fram lilldjävulen och kunde bli lite förbannad. Det är ju roligare att retas än att bli retad, som när vi spelade landhockey eller la straffar på varandra. Ibland gick det så långt att vi stängde in oss i ett rum, satte en apelsinklyfta i käften och tog på oss hockeyhandskar. Sedan slogs vi tills någon blev av med apelsinklyftan. Tur att morsan inte såg det.
Saknar du Oscar?
– Ja, nog gör jag det.
Johan visar ytterligare fyra barndomsbilder på mobilen och på tre av fotografierna har tvillingarna sällskap av en jämgammal pojke. Det visar sig att de har en lika hockeytokig tremänning vid namn Tim Erixon. Två av dem skulle spela i NHL en dag, och den som inte tog sig dit är Johan. Som liten var han en större talang än Oscar, men deras karriärer tog sig ändå olika vägar.
– När vi var riktigt små var jag kanske den större talangen, men jag var så himla lat. Han gillade att träna, jag gillade att sitta vid datorn.
Är det så enkelt?
– Ja. Han har alltid brunnit mer, alltid tränat hårdare.
Matkostnaden sjönk med 4 000
Johan har just inlett sin åttonde A-lagssäsong med Clemensnäs Hockey, som håller till i division 2. Han har en träningstid att passa och sitter snart bakom ratten igen.
Klubben tränar och spelar sina hemmamatcher i Kopparhallen i Ursviken, men på väg dit ska han stanna för att äta. Johan styr bilen mot ett ställe där han och Oscar brukade fylla på depåerna, en restaurang som är lägligt placerad mellan Norrhammarskolan och Skellefteå Kraft Arena.
– Det är lite deja vu. Där käkade vi före träningen när vi gick i skolan.
Han berättar att området fick en sådan central plats i deras liv att familjen flyttade från Morö Backe till en fyrarummare i centrala Skellefteå.
– Ja, när vi gick i ettan på gymnasiet flyttade vi för att få närmare till skolan och allt. Efter ett år skaffade Oscar en egen etta och till slut for jag iväg. Fan, när vi flyttade sjönk matkostnaden med 4 000 kronor, säger han och skrattar.
Han gillar mat och berättar att han äter så snabbt att Paulina Larsson, hans sambo, köpt ett timglas och placerat det på matbordet. Nu har de som regel att Johan måste vänta med sista tuggan tills all sand har runnit till den nedre kupan.
Johan parkerar bilen utanför stamhaket, hälsar bekant på personalen, beställer pasta carbonara, tar en burk mineralvatten ur kylen och stannar till vid salladsbuffén innan han slår sig ner vid ett bord framför en vägghängd tv.
Menyn, liksom en stor skylt över entrédörren, berättar att restaurangen heter Tre Kronor.
Det här var alltså det närmaste landslaget du kom?
– Ja, det tror jag nog, säger han och inleder måltiden med att skyffla in en tallrik pizzasallad.
Hockeylivet leker för Oscar Lindberg. Han hjälpte Tre Kronor till VM-guld i maj och har fått en drömstart i sin nya NHL-klubb, Vegas Golden Knights. 25-åringen som hämtades från New York Rangers i expansionsdraften gjorde mål i den första historiska NHL-matchen i T-Mobile Arena, då 18 191 fans såg de gyllene riddarna besegra Arizona Coyotes med 5–2.
Nu har han hittat ett nytt hem inte bara som hockeyspelare utan också som människa. Oscar har fått nycklarna till sin, som den beskrivs på mäklarnas hemsidor, lyxfastighet i Summerlin. Därifrån har han två och en halv mil till The Strip, pulsådern i det som kallas syndernas stad. Det är betydligt närmare till träningsarenan, och det är därför han har betalat 10 miljoner kronor för ett hus i området.
Sedan Oscar kom till den allt annat än torrlagda ökenstaden har han bott på Red Rock, ett av alla kasinohotell i området. Resorten rymmer 801 rum, ett stort poolområde, en handfull restauranger och en enorm spelhall där många gäster förlorar både tidsuppfattning och besparingar.
Nu är väskorna packade och Oscar ska checka ut och betala notan för en månads boende, men med ett sms förklarar han att det dröjer en stund.
”Fick bilen nu och ska ut och provköra. Sedan kommer jag tillbaka, hämtar mina grejer och checkar ut. Sedan kan vi åka till huset.”
En timme senare väntar han på parkeringen utanför hotellobbyn i en splitterny Audi Q5, sportmodellen. Oscar kan inte sluta le, är onekligen nöjd med köpet. När passagerardörren öppnas tänds två LED-lampor som projekterar logotypen mot marken.
Bilen har så många finesser att knappt återförsäljare och motorjournalister har koll på allt.
– Det där visste jag inte när jag köpte den, men visst är det häftigt. Det här är faktiskt den första bilen jag har köpt. Tidigare har jag alltid leasat, berättar han och rullar mot sitt nya hem.
”Två diskmaskiner?”
Oscar parkerar utanför trebilsgaraget och hinner knappt ur bilen förrän en kvinnlig väktare passerar i en golfbil. Huset ligger i ett inhägnat område, en så kallad gated community, är 440 kvadratmeter stort, rymmer fyra sovrum och ett vardagsrum som sett till både yta och takhöjd skulle kunna fungera som baskethall. På baksidan gnistrar en pool som omges av en gräsmatta som är overkligt grön för att ligga i det som i själva verket är en
öken.
Han tömmer bilen på prylar, sätter nyckeln i dörren och går husesyn i sitt eget hem. Redan i köket, som inte ligger långt från sidoentrén, väntar den första överraskningen.
– Två diskmaskiner? Det har jag aldrig sett tidigare, utbrister han.
Oscar Lindberg börjar plocka i några flyttkartonger som har kommit från hans tidigare hem, en lägenhet på Manhattan. När han ska lämna saker i de tre sovrummen på övervåningen hoppar han ur sandalerna och borrar ner tårna i en tjock heltäckningsmatta. Här kommer det inte gå någon nöd på Oscar och flickvännen Jenny Marklund, som flyttar hit i november.
Den svenske centern hann med två hela säsonger i New York Rangers innan han hamnade i Nevadas öken.
– Jag blev lite förvånad, trodde inte att jag skulle bli vald, men dagen före expansionsdraften ringde min agent och berättade att det var aktuellt. Sedan såg jag draften på tv och efter det var jag i en ny klubb. Det var pang på, men jag ser det som en möjlighet att komma hit och börja om lite på nytt. Sedan är det ju spännande med ett nytt lag.
Tjänar 14 miljoner per år
Inte minst ekonomiskt har flytten gett ett lyft. Oscar Lindberg har höjt sin årslön från 650 000 till 1 700 000 dollar, motsvarande 14 miljoner kronor.
– Vegas Golden Knights tog över förhandlingarna och jag fick nog en bättre lön här än vad jag hade fått i Rangers. Sedan är det skönt att jag fick ett tvåårskontrakt, att jag ska vara här i två år.
Trivs du med hockeylivet?
– Det är mycket nytt när man har bytt stad och lag men hittills är allt riktigt bra. Jag har sköna lagkompisar och vi ska visa att vi är ett lag att räkna med. Jag tror att jag kommer trivas bra.
Att Las Vegas har ett NHL-lag, kan det vara det slutgiltiga beviset på att idrotten närmar sig showbiz, att NHL är en del av underhållnings-industrin?
– Så är det absolut. Det som kan vara lite läskigt är att man som spelare inte kan välja vad som ska hända. Nästa dag kan man vara någon annanstans, säger Oscar Lindberg.
– Jävla fiaskoturnering!
Johan Lindberg döljer inte sin besvikelse när han tänker tillbaka på Systemglas Hockey Cup, en endagsturnering i Isbjörnen. Den heter så, ishallen i Burträsk. 30 september var han där med sitt Clemensnäs, som utöver arrangörsklubben mötte Medle och Norsjö i matcher som pågick i två perioder.
– Vi brukar leka hem den där cupen men nu torskade vi mot Burträsk, vilket jag aldrig har varit med om tidigare. Sedan kryssade vi mot Medle. Ja, den enda match vi vann var mot Norsjö.
Hur gick det för dig personligen, då?
– Inte så vasst. Det blev ett mål och två assist eller något sådant. Jag märkte att det var början av säsongen. Ja, man tränar ju inte ihjäl sig på sommaren. Då blir det vila. Jag tränar inte, har inte orken. I stället tar jag det lugnt, grillar och åker till stranden om vädret tillåter.
Johan är först till omklädningsrummet i Kopparhallen och lindar ett par klubbor som han har fått av Oscar. Skridskorna som hänger ovanför platsen där han byter om har hans bror använt i Stanley Cup-slutspelet.
– Han är jävligt generös, så nog är jag bortskämd. Han bjuder på resor, han bjuder på mat, han bjuder… Ja, han har nog skämt bort mig mer än morsan och farsan. Men spelar jag i ett par Rangers-handskar som jag har fått av Oscar får jag höra det under matcherna: ”Var har du brorsan? Tror du att du är lika bra som brorsan?” Det är roligt att de orkar lägga energi på det där.
Vad svarar du då?
– Jag brukar bara le, men är det någon från inlandet kan jag fråga vad hans bror sysslar med: ”Gör han ’donuts’ med 240:n eller vad fan håller han på med?” Det är först efter jul, när vi möter lagen från Norrbotten i Alltvåan, det blir seriöst. Jag har känningar i alla lokala lag, som Burträsk och Norsjö. Då kan man inte stå och surra under en tekning, men möter man idioterna från Norrbotten kan man få höra både det ena och det andra. Det är bara att skratta åt det.
Vet alla att Oscar är din bror?
– Ja, de flesta har nog koll på det i alla fall.
Hade du hellre sett att han också spelade för Clemensnäs?
– Ja, och centrade mig, säger Johan och skrattar.
Tror du, allvarligt talat, att du skulle kunna få honom att avsluta karriären i Clemensnäs så att ni får spela ihop igen?
– Det vore roligt om möjligheten fanns, men när det skulle bli aktuellt spelar jag förmodligen inte längre. Då har nog kroppen pajat.
En efter en har spelarna i Clemensnäs droppat in i omklädningsrummet. Hallen och dess faciliteter har inte många likheter med T-Mobile Arena i Las Vegas, men svett luktar likadant i division 2 och NHL. Dessutom har Clemensnäs, som de flesta elitklubbar, en lagkassa. Den som lämnar spår efter sig på toaletten, kommer för sent eller glömmer något på bänken tvingas böta.
– Det blir inte så mycket pengar, men förra året räckte det till vinet under en middag på avslutningsresan, berättar Johan.
Vart åkte ni då?
– Till Lycksele.
Lycksele?
– Ja, det var ”Back to the 90’s” med E-Type, Dr Alban och grabbarna så vi for dit över en helg.
Det finns symöten som avverkas i högre tempo än det timslånga träningspass som följer, men efteråt är spelarna desto snabbare. På tio minuter har Johan hunnit ta av sig skydden, duscha och byta om till civila kläder.
– Man måste skynda sig efter träningen för när de fyller ismaskinen med vatten blir det sämre stråle i duschen, förklarar han.
Gjort 160 poäng på två säsonger
Hans hockeyliv hade kunnat vara så annorlunda, men redan som 15-åring fick han höra att han inte hade någon framtid i Skellefteå AIK. Try-outen till U16-laget följdes av tränarsamtal och Johan kommer aldrig glömma när han stegade in till coacherna.
– Man gick till tränarrummet, en och en, och fick veta om de vill ha dig kvar eller inte. Jag fick inte stanna och det var segt just då. Jag gick ju i skolan med alla dem som fick spela vidare i AIK och plötsligt hade vi inte samma träningstider… Ah, det gick över det också.
Är det inte väl tidigt med utslagning i den åldern med tanke på att den fysiska utvecklingen varierar kraftigt bland tonåringar?
– Jo, Oscar var tidigare utvecklad än jag. Det skiljde mycket. Jag var äldre när jag fick lite muskler och blev snabbare på rören. Sådant spelar ju in.
I stället för att ge upp hockeykarriären gick Johan Lindberg till en av de mindre föreningarna i området, SK Lejon. Efter tre år där, 2009, blev han lockad till Clemensnäs av dåvarande tränaren Patrik Degerman.
Där har han blivit kvar bortsett från säsongen 2012/2013, då han och kompisen Markus Lundgren drog till Trondheim för att spela för Tiller Hockey i den norska tredjedivisionen.
Oscar är NHL-proffs, bor i Las Vegas och tjänar feta pengar. Det hade kunnat vara du. Har du tänkt så någon gång?
– Nä. Det har blivit som det blivit och det är kul att han fick möjligheten att bli proffs. Det är imponerande. Han var utlånad till allsvenskan och tog sig till NHL via AHL. Det är roligt, och nu har han fått skriva ett hyfsat kontrakt också, säger Johan medan han kör den dryga milen hem till lägenheten i Skellefteå.
Känner du någon bitterhet mot dina gamla tränare?
– Nej, det gör jag inte. Jag har gått vidare med ett nytt liv. Jag är innesäljare hos en elgrossist och lär mig något nytt varje dag. Det finns ett hav av artiklar, jag får prata med folk och träffa nya människor. Det är ett roligt och utmanande jobb. Dessutom var jag back på den tiden, och det var jag upp till mitt andra år i J18. Då blev jag center och nu har jag varit ytterforward i tre–fyra år.
Är du avundsjuk på din bror?
– Nej, jag är mer glad och stolt.
Ser du alla matcher han spelar?
– När han spelade för Rangers såg jag mycket. Nu är det ännu större tidsskillnad, men någon gång har jag gått upp på natten och tittat.
Vem tror du har roligast med sin hockey, du eller Oscar?
– Båda två, tror jag. Fast vi har roligt på olika sätt. Han för att han spelar i världens bästa liga, jag för att jag har roligt med ett kompisgäng. När vi spelar fredagsmatcher händer det att vi knäpper ett par pilsner i omklädningsrummet och tar lokalbussen in till stan. Det är en fördel. Det kan man inte göra i NHL direkt.
Kan du föreställa dig den press Oscar lever under? Om han inte levererar blir han bortbytt, så NHL-spelare är ju ganska livegna.
– Absolut. Det måste vara ganska jobbigt, men i Vegas är det samma förutsättningar för alla. Det är bara att ta tillvara på den chans han fått.
Johan har hälsat på sin bror i New York och Hartford och i februari ska han tillsammans med sin flickvän och sina föräldrar åka till Nevadas öken.
– Det blir en vecka, från lördag till lördag. Vegas har tre hemmamatcher då, och någon dag ska jag kolla läget på ”Strippen”. Fan, man kan inte åka till Vegas utan att göra det. Jag ska gå på kasino. Ja, någon slant ska bort. Sedan ska jag släpas med på shopping också, gissar jag. Fy fan, vad tråkigt. Det är hemskt.
Känner du någon press när du spelar för Clemensnäs?
– Nej, förutom den jag har på mig själv. Går jag poänglös blir jag förbannad.
Det gör han sällan. Johan Lindberg är alldeles för bra för division 2 och har under de två senaste säsongerna svarat för hela 160 poäng på 55 matcher.
– Norran gjorde ett reportage när jag hade gjort 42 poäng på tolv matcher. Samma dag som artikeln publicerades hade vi match igen, och då blev jag poänglös. Ha, ha, ha. Jag tror att det har hänt två gånger under de tre senaste säsongerna. Jag försöker snitta en poäng per period. Då är jag godkänd.
”Har hittat en lämplig nivå”
Genom åren har han fått en rad erbjudanden från klubbar högre upp
i seriesystemet, men Johan har konsekvent tackat nej.
– Nog skulle jag kunna spela i division 1, men jag har tjej och jobb i Skellefteå. Självklart vill jag vara här. Tänk dig att fara iväg och inte trivas, behöva komma hem och börja om på nytt. Nej, jag har hittat en lämplig nivå. Vi tränar tre gånger och spelar en match i veckan.
Är det fortfarande lika kul med hockey?
– Ja, det är ju det. Det är jobbigt att byta om, men på isen är det lika roligt.
Varför är det jobbigt att byta om?
– Det tar en sådan tid att knyta skridskor, tejpa… Värst är det efter träningarna, när man mörbultad ska ta av sig skydden.
Kan du föreställa dig ett liv utan ishockey?
– Nej, jag skulle bli för rastlös. Jag vill hålla igång och komma hemifrån, inte sitta och glo på tv.
Får du någon ersättning av Clemensnäs?
– Nej, men i år har vi fått handskar för första gången. Det var trevligt. Vi betalar en avgift på 3 000 kronor om året. Pengarna går till istider och domare, gissar jag.
Har du aldrig ångrat att du inte gett hockeyn en ärlig chans?
– Nej, inte på senare år. Det var mer när jag var 19–20 tanken kunde slå mig.
Är det lika viktigt att vinna i division 2?
– Ja, man har ju någon sorts jävla vinnarskalle. Det är likadant när jag spelar tv-spel. Jag vill aldrig förlora.
Så när någon slår dig i tv-spel vill du placera en apelsinklyfta mellan tänderna på personen i fråga, leda in honom i ett rum, stänga dörren och ta på hockeyhandskarna?
– Nej, så allvarligt är det inte, säger Johan Lindberg och skrattar.
Oscar Lindberg behöver inte känna sig ensam i Las Vegas. William Karlsson, lagkamrat i Vegas Golden Knight och Tre Kronor, fungerar som sambo under tiden han söker eget boende. Dessutom är han nära vän med Pierre-Edouard Bellemare, som spelade för Skellefteå 2009–2014
och hjälpte klubben att vinna två SM-titlar.
– Det är skönt att ha någon som man känner sedan tidigare. Det ger en trygghet när man kommer till en ny klubb, säger Oscar.
Guldåret 2013 var han själv en av Skellefteås stora hjältar, svarade för 42 poäng på 55 matcher i grundserien och ytterligare tolv på 13 matcher
i slutspelet. Sedan avslutade Oscar, som utsågs till SHL-slutspelets mest värdefulla spelare, säsongen med att bli världsmästare med Tre Kronor.
Genombrottet öppnade dörren till NHL och var lika tydligt som oväntat. Under den föregående säsongen levde han inte upp till de högt ställda förväntningarna. Oscar, då 20, skulle bilda förstakedja med Oscar Möller och Bud Holloway men underpresterade och blev utlånad till Sundsvall.
– Jag gnuggade och gnuggade men fick inte riktigt till det. Sedan lossnade allting. Ja, allt bara släppte. Vi hade ett grymt lag, jag hade flyt, hade varit ihärdig och tränat hårt. På något vis var det dags, säger han.
För att fira SM-guldet 2013 åkte spelare och ledare i Skellefteå AIK till, av alla städer på den här planeten, Las Vegas.
– Ja, vi var här på lagresa. Åtta dagar på ”Strippen”…
Åtta dagar? Då var du trött när du kom hem…
– Ja, tre dagar räcker gott, men det var kul. Vi gjorde många roliga grejer, åkte helikopter och var på shower och sådant.
Kraftigt överviktiga får gratis mat
Fyra år senare sitter Oscar Lindberg vid poolen intill sin lyxkåk i den på alla sätt välmående förorten Summerlin.
Han har en halvtimmes bilresa till neonljuset och kasinohallarna på The Strip, där Stephen Paddock den 1 oktober släckte 58 människoliv i den värsta masskjutning som drabbat USA. Vegas Golden Knight spelade, tack och lov, en träningsmatch timmarna innan 64-åringen slog sönder två fönster i sin svit på Mandalay Bay och började skjuta mot publiken på countryfestivalen Route 91 Harvest.
– Jag gillar country och Jason Aldean, som stod på scenen när han började skjuta, är min favorit. Om vi inte haft match hade jag nog varit där. Nu åkte vi tillbaka till Red Rock för att äta middag. Efteråt tänkte vi åka in till ”Strippen”, men då fick jag ett sms av en lagkamrat som berättade att
någon hade blivit skjuten. Då kollade jag Twitter och såg att han skjutit mot publiken. Det är ganska overkligt, säger Oscar Lindberg.
Las Vegas är på många sätt en galen stad. Här, och bara här, finns en restaurang som erbjuder kraftigt överviktiga gratis mat förutsatt att de ställer sig på en våg inför de övriga matgästerna. Här, och bara här, finns sjukvårdare som åker runt på gatorna och botar bakfulla med dropp.
– Det har jag hört talas om, att man kan bli upplockad utanför sitt hotell och att de sedan utför processen. Det är rätt ställe att göra det på.
Hinner du som NHL-spelare upptäcka Las Vegas och ta del av utbudet?
– Till viss del. När man bor här försöker man hinna se lite av stan. Det är andra prioriteringar, men efter en match kan man gå ut och käka och är vi lediga kan man gå på någon show.
”Då hade jag inte fattat mycket”
Det är betydligt lugnare i Skellefteå som alltid kommer att betyda hemma för Oscar Lindberg. Han har köpt ett hus även där och det är dit han återvänder för att sköta sommarträningen. Stefan Thomson, Skellefteås fystränare, är inte direkt sysslolös när det väller in spelare från öst och väst: Pierre-Edouard Bellemare, som är gift med dalkullan Hannah, Tim Erixon, David Rundblad, Anton Lindholm, Melker Karlsson, Tim Heed…
På fritiden umgås dock Oscar mest med spelarna i Clemensnäs. Han och Johan har flera gemensamma kompisar i laget, Markus Lundgren, ”Krobbes” son Henrik Lundberg, Mattias Lindström och tränarduon Jacob Marklund och Johan Söderberg.
De flesta har Oscar spelat med i Skellefteås U18- och U20-lag, men det var bara han som tog sig till NHL. I dag är han ett av få hockeyproffs som behöver solkräm mellan träningar och matcher.
– Om du frågat mig om det här när jag var tio år hade jag inte fattat mycket. Vädret är definitivt annorlunda än det man är van vid, men det är skönt. Det finns inte så mycket att gnälla på, är lätt att trivas.
Varför lyckades du och inte din tvillingbror?
– Han var både back och forward, riktigt spelskicklig och smart. Han var skickligare än mig på isen, men jag är mer disciplinerad, kanske jobbar lite hårdare och krigar lite mer. Jag drog ifrån när vi var B-pojkar. Sedan, när han blev bortplockad i try-outen till A-pojkarna, avtog hans sug och intresse.
Minns du någon pojklagsmatch som ni dominerade fullständigt?
– Ja, vi har en polare som har en brorsa som är född 1988. De fick inte ihop fullt lag till en match mot Malå, så då fick vi vara med. Vi var små som fan och fick tröjor som gick över knäna, men vi dominerade ganska mycket.
”Sagt att han ska ge det en chans”
Ni ska fylla 26 år och är fortfarande unga. Har du tjatat på Johan, att han borde satsa på hockeyn?
– Ja, jag har sagt att han borde träna en sommar och ge det en chans. Flera som jag har spelat med tidigare, som i dag är sportchefer, har hört av sig och vill att han ska komma och prova i södra Sverige, men han har jobb och allting i Skellefteå och vill inte. Han känner väl att det är en för stor risk att flytta söderut och prova. Han kanske måste få ett offer ”he can’t refuse”.
Du har ju också ett jobb, men i Las Vegas.
– Det är sant.
Kan du som NHL-proffs tröttna på den press ni lever under?
– Man vänjer sig. Visst är det press på camperna, men under säsongen kommer man in i en rytm och då tänker jag inte på det så mycket.
Vem tror du har roligast med sin hockey, du eller Johan?
– Det borde vara jag, men jag vet inte. För Johan är det en hobby och han spelar med polare som jag också umgås med. Det verkar som att de har ganska kul ihop. Ibland är jag lite avundsjuk, säger Oscar Lindberg.